Den inre resan är lika påtaglig, stark och verklig som den yttre. Det är häftigt vad som händer när vardagens brus inte längre finns, när murarna rivs och allt inte går genom ett filter av stress och förväntningar som man har på sig själv. Jag skriver mycket i min bok, samlar de insikter, tankar och känslor som kommer upp och har tur att ha Michael ombord som jag kan bolla allt med. Jag skriver också brev till barnen, med tårarna rullanders ned för kinderna, som jag ska läsa för dem när jag kommer hem. Det är oerhört smärtsamt ibland, sådär så att det känns i hela kroppen, längtan efter mina fina barn är helt överväldigande stark.
En kväll, när jag har nattvakt, lyssnar jag på sommarpratet med Ted Harris, jag känner till honom sen tidigare genom Marie Ryd och de andra i meditationsgruppen som jag tidigare va med i. (Nuförtiden ses vi ändå och ni ska veta att ni är några av mina största stöttepelare!) Han fördjupar många tankaroch jag blir så inspirerad att jag tvingar Micke att lyssna på den också J. Jag lyssnar också på sommarpratet med Jan Eliassson som är brilliant, Kristian Gidlund som är tankeväckande och så sorglig, Karl Ove Knausgård om attentatet i Norge osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar